Graviditet och hur länge orkar man
Ja det ser ut som om jag ska må dåligt i dagarna tre den här vändan. Det hjälper liksom inte att gnälla, det hjälper inte att gråta och det hjälper verkligen inte att skälla på någon annan. Jag kommer må likadant ändå.

Jag ringde min barnmorska för en stund sedan och talade in ett meddelande på hennes telefonsvar. Vi får väl se om hon hinner ringer tillbaka idag, men vad spelar det för roll? Som jag sade till henne (eller på meddelandet) var att hon inget kan göra, inte jag eller min sambo heller men hur mycket orkar en människa, hur mycket orkar jag?
 
❤ ❤
 
Den här graviditeten har varit förjäklig sedan dag 1, det är alltså många månader. Förutom all smärta, att det är tungt, att jag inte sover på nätterna, har svårt att gå, blir förstoppad, har en stenhård mage (även utanpå) där känslen är borta och så vidare, är det den mentala delen också. Att inte kunna göra något själv. Jag är van att fixa och dona på egen hand, jag ber sällan om hjälp för jag vill lösa saker själv. Men nu kan jag inte. Jag är också van att vara aktiv till 200%, men det har jag inte kunnat vara på länge.
 
Det är inte en dans på rosor att vara gravid alla gånger, och inget handlar om otacksamhet för det som växer i magen, för den är enorm, tacksamheten, jag är lycklig och längtar efter vår bebis - utan det är mitt mående jag inte orkar med. Jag har också tur att jag har den här underbara sambon som jag har, som alltid tar hand om mig och inte alls ser det som jobbigt (eller innerst inne gör han nog det, men han visar inget) och underbara barn som står ut med en mamma utan tålamod. Jag tycker verkligen synd om dem. ❤  Tack för att ni är just ni!

Men vad ska man göra liksom? Jag vill ju inte att bebisen ska födas förtidigt heller, den mår bäst av att vara kvar i mammas mage ett par veckor till. Men snälla, låt mig bara få må bra!
 
Idag känns det tungt, bokstavligt talat. Jag flåsar som om jag sprungit ett maratonlopp och känner mig svullen - men imorgon ska jag mår bra igen, det har jag bestämt!
 
Det kan låta otroligt gnälligt och andra kanske tänker -var glad att du är gravid. Ja det är jag, jag är överlycklig (!) men i stunder där man mår som sämst, inte bara fysiskt utan och också psykiskt tänker man på sig själv, eller smärtan liksom tar över. Det här är inte likt mig, jag mår aldrig så här dåligt?! Det fina i allt är när man känner och framförallt ser bebisens kroppsdelar röra runt utanpå magen, det är underbart och kanske också det som gör att jag orkar? Det är våran lilla älskling det! ❤ Vi längtar!