Att glömma av all smärta
Den här bilden säger allt, i alla fall för mig. Det var samma dag som jag sedan blev inlagd och två dagar senare som vår prins föddes, en av de bästa dagarna i mitt liv! ❤

Det är först nu, i efterhand som folk i min omgivning har förstått hur jag faktiskt mådde. Jag höll alltid skenet uppe de få gånger jag gick utanför dörren och jag fick hela tiden höra hur fräsch och fin jag var. Visst, med stor mage men så välldans fin. Mmm, men det var bara en yttre fasad. Och jag tror egentligen att ingen, förutom läkarna (som själva valde att förlösa mig tidigare) och de närmsta, som jag skrev tidigare, verkligen förstår hur jag har haft det. Jag har varit gravid två gånger tidigare och mådde inte i närheten så dåligt som jag gjorde den här gången, men vem kan sätta sig in i något de inte varit med om själva? 

I vilket fall som helst var den mesta av smärtan borta efter förlossningen (visst, snittet kändes) och jag kunde andas för första gången på länge, en otrolig känsla. Och några dagar senare kunde jag ligga på rygg och på sidorna. All smärta, och tankarna på det var som bortblåst, som om de inte funnits där, men nu ibland kommer det över mig - fast på ett bra sätt, och hur dåligt jag än mådde var det värt var enda sekund! ❤ 

Jag njuter verkligen av att bara ligga ner, att sitta hur jag vill (och utan att ha ont). Det är sådant vi tar förgivet, som att kunna sitta, ligga, sova, gå och så vidare, som man sedan, som jag, uppskattar när man kan göra igen. Och för att inte tala om toalettbesöken på nätterna, jag kissade säkert 10 gånger/natt tidigare, nu går jag inte en enda gång 😊 Underbart! Jag kan också gå fort igen, ta mig upp för trappor utan att flåsa och jag är glad, jag är verkligen glad och lycklig.

Jag är så innerligt tacksam för min fina familj. Min tre underbara barn och världens finaste sambo. Tack för att jag har er! ❤