Jag kunde inte sluta gråta
Jag har suttit här i sängen länge nu och jag bara gråter och gråter. Jag har också pratat med barnmorskan om råd och vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till? Jag känner mig liksom urusel som mamma (ja dels till N och K men främst bebisen nu) eftersom jag på det ena eller andra sättet kommer att föda tidigare. Jag kunde inte sluta gråta i telefonen, men hon, barnmorskan verkade ändå uppfatta vad jag sade.

Jag har gråtit över det, och som jag sa till henne - jag kommer ju ångra mig och känna mig sämst i världen när jag ser lilla plutten sondmatas eller hur du nu blir, och detta för hur jag har mått. Hur själviskt är inte det då? Hon förklarade så gulligt med att bland annat säga - du är snarare en bra mamma som har stått ut hela vägen hit, dessutom finns det alltid saker som föräldrar ångrar, speciellt mammor och vad de önskat att de gjorde annorlunda. 

Ja jag vet inte. Hon rekommenderade mig också, som redan stod i journalen (som senaste läkaren skrivit) att jag ska åka in om jag blir sämre för inläggning och smärtlindring. Kanske kommer du hem efter ett par dagar  sa hon, eller så gör du det inte. Men allt hänger ju på hur jag mår. Visst, hellre det än att det handlar om bebisens hälsa, men jag vill inte ta beslutet - ska vi sätta igång dig nu eller orkar du ett par dagar till. Orkar?  Ja vem avgör det? Jag?

Tjaa, jag har redan en stor mage, en bebis på + 34% på viktkurvan, för mycket fostervatten, svårt att gå, svårt att andas, kan inte sova (då trycket är för högt), har ont överallt och för att inte tala om psyket! Jag har haft det så här i några månader och jag är helt knäckt, jag är på botten. Så, hur mycket orkar jag? 

Det är väl klart att jag vet att det bästa för bebisen är att vara där ett par veckor till, jag vet och jag önskar verkligen att jag mådde bra, jag vill bara kunna leva, andas, äta, sova, skratta. Ja hade det varit så, hade jag gärna gått gravid flera veckor till. Men jag har kämpat sedan starten och nu är min kropp fysiskt helt slut. Jag känner ju det.

Vi får se hur det är under helgen, om jag kan hitta något som för stunden får mig på andra tankar, som barnmorskan sa. Och när det är Måndag, känn efter lite till sa hon och om du kan hålla dig till Onsdag (då är det nytt ultraljud/läkarbesök med ny bedömning). 

❤ Jag vill verkligen tacka min underbara familj, min fina sambo och mina bästaste barn som har stått ut med mig. Jag hade nämligen aldrig orkat med mig själv (vilket jag inte gör heller) om det var någon annan som var i min sits. Ni är bäst, jag älskar er över allt annat! ❤
 
Det ser ut som om jag ligger på rygg (o my....det har inte gått sedan v10), men jag sitter faktiskt upp

 
#1 - Linda Cathrine Liljemalm

Hej, ramlade in på din blogg och blev väldigt berörd av det du skriver. Nu vet jag ju inte allt om din situation men genom att scrolla lite kunde jag ändå uppfatta att du är i vecka 34? Jag jobbar själv på en neonatalavdelning och vet inte om det här kommer hjälpa eller bara göra saken värre för dig. Som du skriver är det ju oftast lättast för alla om barnet blir fullgånget men du har kommit en otroligt bra bit på vägen och skulle det komma igång av sig själv vid det här laget så skulle förlossningen inte stoppas. Ett barn som föds i vecka 34 har otroligt bra prognos och ja mest troligen kommer hen behöva sond men inte speciellt länge. Nu vet jag inte riktigt vilka rutiner som är på ert sjukhus men ofta kan man få gå hem ganska tidigt med sonden kvar bara man själv känner sig bekväm. Om det blir så, så försök se neotiden som ett sätt att få lära känna bebis och komma igång med amning (om du vill amma) i lugn och ro utan press, lättare sagt än gjort men allt kommer funka som det ska så småningom.

Nu blev det här kanske lite rörigt men det jag egentligen vill få fram är att jag tycker inte alls att du ska behöva ha dåligt samvete, du ska ju ha ork kvar när bebis är ute och du har som sagt ändå kommit långt i din graviditet. Önskar er all lycka oavsett om det blir bebis nu eller om några veckor. Kram

Svar: Tack snälla du för din fina kommentar, blev väldigt berörd! Svarar dig mer på din blogg.
evanesse.se