Barn och rädsla för spöken
8åringen kom nyligen ner lite smått rädd och sa att någon hade viskat hennes namn när hon satt inne på sitt rum. Det lät som en mansröst, sa hon. Ja vad säger man om det liksom? Jag tror ju att det finns något mer, något oförklarligt men jag kan ju inte säga att - ja det var säkert någon från andra sidan. Eller? 

Vi har pratat om det där ibland och hon tror på änglar säger hon, men samtidigt är det en gräns mellan rädsla och nyfikenhet så jag tror det får vänta. Hon är ju inte jätteliten längre, och monster är inget hon någonsin har pratat om, utan det har just varit en känsla eller skuggor som hon har nämnt. I skolan skrämmer de också upp varandra. Någon hade nämnt svarta madame och en annan hade berättat om anden i glaset (och alltså det där är alldeles för tidigt). De har till och med suttit och lyssnat på spökhistorier via mobilen - i smyg - så det är ju klart att hon blir rädd, men det här var liksom från ingenstans? 

Gällande mansrösten sa vi att ibland kan man tycka att det låter som om någon säger ens namn, eller pratar, dessutom hade vi ropat på henne några gånger innan så det kunde ju vara det också - men jag vet inte hur man ska hantera det, för jag vill ju inte "äscha" bort hennes känslor och säga att det bara är trams, att hon inbillar sig, men det är svårt. Kanske kan man bara säga att - det finns inget att vara rädd för?

Tror du på "spöken" och vad säger du till dina barn om de är rädda?

 
#1 - Sarah

Man kan säga att om det finns något där är det inget som vill oss något ont.

#2 - Hannes

Jag har också hört någon säga mitt namn, vet inte om det är i från andra sidan kanske??? Spännande men läskigt samtidigt tycker jag!