Idag mår jag bra igen - efter en tuff graviditet!
Nu har det gått några månader sedan graviditeten och idag mår jag bra igen, men ibland tänker jag tillbaka på tiden, en av de värsta ur mitt liv, men som ändå gav mig bland det bästa jag har, vår Milton 



"Jag har suttit här i sängen länge nu och jag bara gråter och gråter" Här kan du läsa hela inlägget

Det här var två dagar innan Milton föddes och jag minns det som igår, jag minns varenda känsla, varenda krämpa och hur fruktansvärt dåligt jag mådde! Allt började redan i vecka 6 eftersom jag först "väntade" trillingar. Vi fick gå i två veckor utan att veta hur många det skulle bli, men just var det tre hinnsäckar och läkaren sade - det kan bli 1, 2 eller 3 barn beroende på om alla fortsätter växa eller om de väljer att gå tillbaka. Det blev en bebis, men min kropp fortsatte producera hormoner för tre. 

"Tjaa, jag har redan en stor mage, en bebis på + 34% på viktkurvan, för mycket fostervatten, svårt att gå, svårt att andas, kan inte sova (då trycket är för högt), har ont överallt och för att inte tala om psyket! Jag har haft det så här i några månader och jag är helt knäckt, jag är på botten. Så, hur mycket orkar jag?"

Det största problemet, eller det som man tror var orsaken till allt - var min växande mage. Det eskalerade och till slut hade jag lika stor mage som man "ska" ha i vecka 40. Anledningen till det var allt fostervatten, alldeles för mycket fostervatten! Det blev många besök på specialförlossningen.
 


Att jag fick svår foglossning, förstoppningar, vätska i kroppen, högt blodtryck - och puls -, misstänkt graviditetsdiabetes eller blev inlagd på sjukhus två gånger - dels för hjärtat och andra gången för möjlig havandeskapsförgiftning - är bara något av det som påverkade mig. Men allra värst var nog det här med att inte kunna röra sig, att inte vara aktiv, att inte ens orka vara mamma. Och det var det som fick bägaren att rinna över, att få läkarna att reagera på två röda, det var det som fick dem att förstå - gör vi inget nu kommer vi ha en trasig mamma och dagen efter föddes vår prins med kejsarsnitt.


Vår kille var stor för sin vecka - 34 - och vägde 2,7kg och allt har gått jättebra! Han följer kurvan på alla sätt som vilken annan 8månaders bebis som helst och den här mamman mår bra idag, hur jäkla bra som helst, rent ut sagt! Jag kan gå, jag kan springa, jag kan andas och jag lever! Och jag är enormt tacksam för att allt gick så bra, att jag stod ut i såpass många veckor och att vår fina lilla kille fixade det där så bra.