Idag mår jag bra igen - efter en tuff graviditet!
Nu har det gått några månader sedan graviditeten och idag mår jag bra igen, men ibland tänker jag tillbaka på tiden, en av de värsta ur mitt liv, men som ändå gav mig bland det bästa jag har, vår Milton 



"Jag har suttit här i sängen länge nu och jag bara gråter och gråter" Här kan du läsa hela inlägget

Det här var två dagar innan Milton föddes och jag minns det som igår, jag minns varenda känsla, varenda krämpa och hur fruktansvärt dåligt jag mådde! Allt började redan i vecka 6 eftersom jag först "väntade" trillingar. Vi fick gå i två veckor utan att veta hur många det skulle bli, men just var det tre hinnsäckar och läkaren sade - det kan bli 1, 2 eller 3 barn beroende på om alla fortsätter växa eller om de väljer att gå tillbaka. Det blev en bebis, men min kropp fortsatte producera hormoner för tre. 

"Tjaa, jag har redan en stor mage, en bebis på + 34% på viktkurvan, för mycket fostervatten, svårt att gå, svårt att andas, kan inte sova (då trycket är för högt), har ont överallt och för att inte tala om psyket! Jag har haft det så här i några månader och jag är helt knäckt, jag är på botten. Så, hur mycket orkar jag?"

Det största problemet, eller det som man tror var orsaken till allt - var min växande mage. Det eskalerade och till slut hade jag lika stor mage som man "ska" ha i vecka 40. Anledningen till det var allt fostervatten, alldeles för mycket fostervatten! Det blev många besök på specialförlossningen.
 


Att jag fick svår foglossning, förstoppningar, vätska i kroppen, högt blodtryck - och puls -, misstänkt graviditetsdiabetes eller blev inlagd på sjukhus två gånger - dels för hjärtat och andra gången för möjlig havandeskapsförgiftning - är bara något av det som påverkade mig. Men allra värst var nog det här med att inte kunna röra sig, att inte vara aktiv, att inte ens orka vara mamma. Och det var det som fick bägaren att rinna över, att få läkarna att reagera på två röda, det var det som fick dem att förstå - gör vi inget nu kommer vi ha en trasig mamma och dagen efter föddes vår prins med kejsarsnitt.


Vår kille var stor för sin vecka - 34 - och vägde 2,7kg och allt har gått jättebra! Han följer kurvan på alla sätt som vilken annan 8månaders bebis som helst och den här mamman mår bra idag, hur jäkla bra som helst, rent ut sagt! Jag kan gå, jag kan springa, jag kan andas och jag lever! Och jag är enormt tacksam för att allt gick så bra, att jag stod ut i såpass många veckor och att vår fina lilla kille fixade det där så bra. 
Att glömma av all smärta
Den här bilden säger allt, i alla fall för mig. Det var samma dag som jag sedan blev inlagd och två dagar senare som vår prins föddes, en av de bästa dagarna i mitt liv! ❤

Det är först nu, i efterhand som folk i min omgivning har förstått hur jag faktiskt mådde. Jag höll alltid skenet uppe de få gånger jag gick utanför dörren och jag fick hela tiden höra hur fräsch och fin jag var. Visst, med stor mage men så välldans fin. Mmm, men det var bara en yttre fasad. Och jag tror egentligen att ingen, förutom läkarna (som själva valde att förlösa mig tidigare) och de närmsta, som jag skrev tidigare, verkligen förstår hur jag har haft det. Jag har varit gravid två gånger tidigare och mådde inte i närheten så dåligt som jag gjorde den här gången, men vem kan sätta sig in i något de inte varit med om själva? 

I vilket fall som helst var den mesta av smärtan borta efter förlossningen (visst, snittet kändes) och jag kunde andas för första gången på länge, en otrolig känsla. Och några dagar senare kunde jag ligga på rygg och på sidorna. All smärta, och tankarna på det var som bortblåst, som om de inte funnits där, men nu ibland kommer det över mig - fast på ett bra sätt, och hur dåligt jag än mådde var det värt var enda sekund! ❤ 

Jag njuter verkligen av att bara ligga ner, att sitta hur jag vill (och utan att ha ont). Det är sådant vi tar förgivet, som att kunna sitta, ligga, sova, gå och så vidare, som man sedan, som jag, uppskattar när man kan göra igen. Och för att inte tala om toalettbesöken på nätterna, jag kissade säkert 10 gånger/natt tidigare, nu går jag inte en enda gång 😊 Underbart! Jag kan också gå fort igen, ta mig upp för trappor utan att flåsa och jag är glad, jag är verkligen glad och lycklig.

Jag är så innerligt tacksam för min fina familj. Min tre underbara barn och världens finaste sambo. Tack för att jag har er! ❤
Vår lille kille är här - född i vecka 34
Jag är inne här lite snabbt för att uppdatera 😊

En fin kille föddes igår, genom halvakut kjesarsnitt. Han hade/har en vikt på 2735g och längden 49cm. Jag hade över 3 liter fostervatten och blev mycket sämre, det skulle dessutom innebära en risk för lillkillen att fortsätta ligga i så mycket vatten också, så beslutet togs i förrgår. Han är stark som en oxe och skrek direkt när han kom ut. Han sondmatas och får lite extra syre, men annars går det jättebra. Vi kommer vara kvar här i ett par veckor till, minst. Själva fikat efteråt fick Mr M ta tillsammans med killen och jag själv nere vid operation, men så fick det bli. Jag var uppe hos dem ganska snart igen.

En otrolig känsla, vi visste att han skulle komma tidigare, men kanske inte riktigt än. Dock är det en lättnad för mig, förutom att jag tappade mycket blod vid snittet och får järndropp, men det var det såklart värt ☺ 

Här är lite bilder, inga jätteroliga då jag inte visar så mycket, men ändå ❤ 

Ps. Han ska heta Milton 😉

Magen efteråt ☺