Att glömma av all smärta
Den här bilden säger allt, i alla fall för mig. Det var samma dag som jag sedan blev inlagd och två dagar senare som vår prins föddes, en av de bästa dagarna i mitt liv! ❤

Det är först nu, i efterhand som folk i min omgivning har förstått hur jag faktiskt mådde. Jag höll alltid skenet uppe de få gånger jag gick utanför dörren och jag fick hela tiden höra hur fräsch och fin jag var. Visst, med stor mage men så välldans fin. Mmm, men det var bara en yttre fasad. Och jag tror egentligen att ingen, förutom läkarna (som själva valde att förlösa mig tidigare) och de närmsta, som jag skrev tidigare, verkligen förstår hur jag har haft det. Jag har varit gravid två gånger tidigare och mådde inte i närheten så dåligt som jag gjorde den här gången, men vem kan sätta sig in i något de inte varit med om själva? 

I vilket fall som helst var den mesta av smärtan borta efter förlossningen (visst, snittet kändes) och jag kunde andas för första gången på länge, en otrolig känsla. Och några dagar senare kunde jag ligga på rygg och på sidorna. All smärta, och tankarna på det var som bortblåst, som om de inte funnits där, men nu ibland kommer det över mig - fast på ett bra sätt, och hur dåligt jag än mådde var det värt var enda sekund! ❤ 

Jag njuter verkligen av att bara ligga ner, att sitta hur jag vill (och utan att ha ont). Det är sådant vi tar förgivet, som att kunna sitta, ligga, sova, gå och så vidare, som man sedan, som jag, uppskattar när man kan göra igen. Och för att inte tala om toalettbesöken på nätterna, jag kissade säkert 10 gånger/natt tidigare, nu går jag inte en enda gång 😊 Underbart! Jag kan också gå fort igen, ta mig upp för trappor utan att flåsa och jag är glad, jag är verkligen glad och lycklig.

Jag är så innerligt tacksam för min fina familj. Min tre underbara barn och världens finaste sambo. Tack för att jag har er! ❤
Vår lille kille är här - född i vecka 34
Jag är inne här lite snabbt för att uppdatera 😊

En fin kille föddes igår, genom halvakut kjesarsnitt. Han hade/har en vikt på 2735g och längden 49cm. Jag hade över 3 liter fostervatten och blev mycket sämre, det skulle dessutom innebära en risk för lillkillen att fortsätta ligga i så mycket vatten också, så beslutet togs i förrgår. Han är stark som en oxe och skrek direkt när han kom ut. Han sondmatas och får lite extra syre, men annars går det jättebra. Vi kommer vara kvar här i ett par veckor till, minst. Själva fikat efteråt fick Mr M ta tillsammans med killen och jag själv nere vid operation, men så fick det bli. Jag var uppe hos dem ganska snart igen.

En otrolig känsla, vi visste att han skulle komma tidigare, men kanske inte riktigt än. Dock är det en lättnad för mig, förutom att jag tappade mycket blod vid snittet och får järndropp, men det var det såklart värt ☺ 

Här är lite bilder, inga jätteroliga då jag inte visar så mycket, men ändå ❤ 

Ps. Han ska heta Milton 😉

Magen efteråt ☺
 
Inlagd på specialförlossnigen
Igår eftermiddag fick vi ta oss en tur till antenatalen på Östra eftersom jag hade gått hela dagen med andningssvårigheter. Det visade sig att fostervattnet hade ökat, så nu diskuterar man om eventuell tappning. Vi får helt enkelt se. Bebisen sitter i säte också, vilket de ofta gör med mycket fostervatten. 

Natten har varit lika jobbig som den varit hemma. Eftersom jag känt svårt med andningen, har jag heller inte velat ha något för att kunna sova. 

Vi får se vad som händer under dagen. Det absolut bästa i situationen är att bebis vänder sig rätt och startar förlossningen  själv. Kanske inte just idag, men inom en vecka. Tyvärr går det ju inte att få papper på det ☺